Svenskt

På vägen hem från landstället (inget internet, ingen tv, öppen eld och bäckvatten) så åkte vi tåg. Ironiskt stöter vi (på den helyllesvenska institutionen SJ) på en annan helsvensk institution: total och hänsynslös egoism.

I vagn 7, platser 21 och 24 (som vi redan innan, intelligenta akademiker som vi är, räknat ut är mitt emot varandra vid ett bord) sitter redan två svenska medborgare, fyllda ungefär ett och två år. På platserna bredvid sitter deras föräldrar som när vi påpekar att "det där nog är våra platser" mumlar något om att detta är en förstaklassvagn och därför stämmer inte platsnumren. Om vi kunde sitta någon annanstans, om det var lugnt. Jovisst, vi kan sitta någon annanstans. "Sålänge".

Efter en timme (och sen resten av resan) ockuperas de fyra platserna (av vilka de bokat två) på följande sätt:

Plats 21: Packning (en liten ryggsäck)
Plats 22: Mamma
Plats 24: Jacka (och under totalt tio minuter, trött tvååring)
Plats 23: Pappa

Samtidigt som konduktörerna vid varje station beklagar att tåget är totalt fullsatt och att alla kan hjälpas åt så att alla får det så bra som möjligt berätter pappa svensk gång på gång (till folk som frågar) att de tyvärr använder alla fyra platserna . Varav två är våra.

Både jag och sara tröttnade efter ett tag och sa ifrån på skarpen på svenska (viskandes till varandra med trötta blickar mot våra två tomma, men upptagna, platser).

Nåväl. Det finns väl ett helvete för människor som inte hjälper varandra.