Cynism: återkomsten

För ungefär en månad sen hittade jag en vetenskaplig artikel publicerad i Cancer Cell som handlade om ämnet dikloracetat som kan bota alla typer av cancer i möss. Lovely. Till och med jag kunde känna lycka. Sen letade jag efter mer information om ämnet eftersom vet verkade så komplett osannolikt att ingen skrivit om det i svensk press.

När jag läser mer så inser jag att det finns två skäl att man inte skriver om det. Nummer är stört enkel: ämnet är förstås inte testat på människor än och innan det har genomgått en ordentlig klinisk prövning och bevisligen fungerar på människor så är det inget att egentligen skriva om (det är ju utan tvekan ett känsligt ämne, the cure for cancer lixom).

Nummer två är desto roligare (så länge man är lika cynisk som jag är). Ämnet dikloracetat är en för enkel molekyl för att kunna patenteras (och den används redan som läkemedel för olika metaboliska störningar). Och eftersom den kan går att patentera så finns det heller inget läkemedelsbolag som vill betala för att få ämnet genom en klinisk studie (eftersom de inte kan garantera sin investering). Alltså är det så att läkemedelsbolagen är ointresserade av ämnet så länge ingen annan betalar för det.

Just detta är en anledning till att jag aldrig någonsin kommer behöva skriva här igen. För det är den kompletta kombinationen av cynism, bitterhet och äcklig, äcklig, äcklig kapitalism som gör att jag ibland bara vill ligga kvar i min dyra säng i min våning på östermalm och slippa behöva gå ut och trampa på hemlösa.